Josef och Julietta träffades när Julietta var en liten tös på bara sexton år. Josef var då nitton. De blev ganska omedelbart förälskade i varandra. De möttes för första gången på en lunchbjudning framför det välfyllda sillbordet. Det var hos en släkting till Josef som fyllde jämnt.

Josef var belevad, uppvaktande och framåt och Julietta var en god lyssnerska med glimten i ögat. Hon tyckte om att Josef pratade hela tiden och hans sätt att berätta historier. Han i sin tur älskade Juliettas oskyldiga flirtande och hur hon såg på honom med sina nyfikna ögon. Josef var något dominant men underhållande och intressant att lyssna på. Han läste idéhistoria vid det gamla anrika universitetet. Julietta hade just tagit sin realexamen. Trots sitt goda läshuvud hade hon inte möjlighet att läsa vidare på grund av familjens knapra ekonomi. Juliettas far var trädgårdsmästare i Botaniska trädgården och familjen hade ett litet krypin i självaste ”Botan” för att fadern skulle kunna vara nära plantorna och rå om dem dygnet runt.  Nästan under hela det första året träffades Josef och Julietta flera gånger i veckan och gick långa promenader i trädgården. Det var ett utmärkt tillfälle för Julietta att stoltsera en aning med sina kunskaper om blommorna, som hon lärt av fadern, och det var just under en av dessa promenader som Josef tog mod till sig och kysste Julietta för första gången. Det skedde intill en ovanligt stor gul blomma, som Josef mindes det - deras kinder möttes naturligt för att dofta på den förtjusande plantan.

"De gemensamma promenaderna ser numera något annorlunda ut", tänkte Josef, road av jämförelsen. Han hade nu hunnit fylla åttiosex och Julietta var åttiotre. Deras yngste son av de fyra fina barn de fått tillsammans hade bjudit med dem på en resa till Prag. De var mycket tacksamma men hade båda svårt att gå, var och en på sitt sätt, och försökte nu med långsamma och stapplande steg ta sig upp för en trappa med stöd av räcket. De oroade sig för varandra men ingen av dem hade möjlighet att stödja den andra då båda hade fullt upp med att kontrollera sina egna ben. Josef nådde slutligen toppen av trappan och kände hur ögonen hade tårats av ansträngningen och han var mycket andfådd. ”Jag lever på övertid”, tänkte han resolut. ”Adrian dog när han var åttiotvå”. Adrian hade varit en mångårig arbetskollega och nära vän till Josef. Josef visste att Julietta inte tyckte om att han tänkte på sådana saker, ville inte höra talas om döden. Hans tanke gick ändå till dödsrunan han sett i tidningen häromdagen och den lilla dikten som fanns att läsa därunder. Han vände sig därefter om efter sin hustru som också hon hade lyckats ta sig upp till det sista trappsteget. Han såg då framför sig ungdomspromenaderna i ”Botan”, kände kärleken till sin numera stora, grånade och halta hustru och sade med ömhet i rösten: ”Hur går det min lilla tös?” Hon log och såg på honom som om hon verkligen vore en liten tös, med samma nyfikna blick som förr, och svarade: ”Inte ska du bekymra dig för det min lille Josef, du har nog med ditt”.

Det var hög tid för lunch och de hade slagit sig ned på restaurangen. De hade för vana att äta klockan tolv. Julietta hade utvecklat en lätt åldersdiabetes och blev lite irritabel om hon inte fick i sig något vid den vanliga tidpunkten. Josef tyckte om att reta Julietta för detta. Paret hade under årens lopp utvecklat fasta vanor som de trivdes med och ville helst inte rucka på dessa. ”Lunch klockan tolv och därefter en liten kaffetår med grädde, så vill jag ha det, inte på något annat sätt”, sade Josef.

Sedan ville de sova middag.

Eftermiddagsaktiviteten bestod i ett besök på stadens Kafka-museum. Efter att med gemensamma vedermödor ha lyckats ta sig upp för ännu en trappa satte sig Josef och Julietta och pustade ut på varsin pall i ett av muséets rum, i vilket man på olika sätt återgav hur den mytomspunna staden med sin magi och metamorfosiska makt hade kommit att påverka författaren. ”Jag har alltid tyckt att han var en sådan dysterkvist den där mannen”, kommenterade Josef.  ”Klaga inte nu Josef”, svarade Julietta retsamt och skrattade lite hest. Julietta mindes något om en jättestor skalbagge. ”Var det inte han, Kafka, som hade den där skalbaggen?”, frågade hon Josef och såg på honom med nyfikna ögon. ”Förvandlingen”, sade Josef som kunde svara på nästan alla Juliettas frågor, ”så heter boken. Den handlar om en man som förvandlas till en jätteinsekt”. Josef tänkte på mannen och insåg att han själv och Julietta hade genomgått en förvandling. När de hade vaknat en morgon hade de befunnit de sig i ohanterliga kroppar som de inte kände igen; benen ville inte lyda när de skulle kliva upp för att dricka morgonkaffet.  Efter denna absurda tanke bestämde de sig för att ge sjutton i resten av muséet och sitta kvar på sina pallar. De såg på varandra och tänkte att de var två skalbaggar.

Josef och Julietta tyckte om att prata om ungdomsåren och påminna varandra om hur förälskade de hade varit. Josef tänkte att Julietta var det värdefullaste han hade. ”Näst intill konjaken”, skojade han för sig själv, ”och den har för övrigt tagit slut därhemma i skåpet ovanför kaminen”. Han skulle unna sig att köpa en flaska på flygplatsen. Dagen efter skulle de resa hem till det stilla, rutinmässiga livet i radhuset på Majvägen.

På kvällen sträckte Josef ut sig i sängen för att sova och tänkte att detta var nog deras sista resa. Benen värkte och han kunde knappt känna sina fötter. Han tittade på Julietta som redan sov av ren utmattning, kysste henne lätt på kinden och försökte minnas en sonett han skrivit i maj nittonhundraåttiosex en kväll då han suttit i fåtöljen och tittat på gamla fotografier. Han hade känt sig extra inspirerad efter det andra glaset av den goda konjaken.

Följande morgon knackade sonen på dörren till Josef och Juliettas rum för att höra efter hur det stod till och om de redan ätit frukost tidigt i vanlig ordning. Ingen öppnade. Han knackade en gång till, denna gång lite hårdare. Då gled den olåsta dörren upp av kraften i hans knackning. Det fanns ingen i rummet. Sängen var obäddad och mitt på dess kritvita lakan bredde en gul. vacker och välparfymerad blomma av gigantiska mått ut sina långa blomblad åt olika riktningar likt en morgontrött person med långa armar som sträcker på sig efter att just ha vaknat upp ur en god nattsömn. Åsynen av den halvgalna blomman gav honom onda aningar, trots dess otvivelaktiga skönhet. På ett av nattduksborden låg en skrynklig servett på vilken hans far hade skrivit en dikt:

Det sägs att gångna år signerar huden

Jag minns att den en gång var slät som siden

Var är den då så vackra tonårsbruden?

En tant som tagit taxi genom tiden?

Hon känner inför spegelbilden fasa

Dekadvis samlas sol- och månminuter

Är nu min vackra skrud på väg att rasa?

Den gamla damen inför bilden tjuter

Jag vet att hon var söt som drömmens druva

Det är mig känt vad varje rynka döljer

För jag tyckte hon var traktens ljuva

Jag dricker enbart dryck som inte sköljer

Bort minnet av min ungdoms vackra duva

Jag breder mina vingar ut och följer

Sonen tänkte på vad han läst på muséet om stadens mystik och halvsprang som ett orosmoln ned till frukostrummet för att leta reda på sin mor och far.

”Hej min lille son”, sade Josef och Julietta på en och samma gång. ”Vi är färdigpackade och klara för avresa”, fortsatte Josef. De höll varandras händer och såg ovanligt pigga och rosiga ut. På golvet kröp två insekter långsamt mot dörren.

                                                                     ***

 Av Beatrice Josephson